Berättelsen har egentligen inte mycket till handling, utan är mer fokuserad på att genom inre monolog skildra det väldiga hav av motsättningar, självbedrägerier och rädslor som utgör dynamiken i familjen Ramsay som aldrig kommer sig iväg till fyren. Jag måste erkänna att detta var inte en lättläst roman, vilket gjorde mig aningen vrång mot den. Det innebär inte att den är dålig, bara att jag föredrar böcker där jag inte behöver vara superkoncentrerad hela tiden för att hänga med i vad som händer. Dessutom skiftar Woolf perspektiv mellan karaktärerna i samma stycke, vilket jag aldrig uppskattar i en text. Den var dock värd att läsa för de lysande personporträtten, där jag särskilt fäster mig vid Lily Briscoe som får kontrastera som en modern kvinna mot urmodern Mrs Ramsay. Det ger mig en fingervisning om hur svårt det måste ha varit för kvinnor i början av 1900-talet att bryta sig de gamla könsrollerna och skapa sig egna liv.